Ali Ardalan’s installation uses architectural form and the difficulty of translation to comment on tensions between individuals and nation-states. He has commissioned, from Iran, a copy of the entrance doors to the immigration detention center in Märsta, which have then been shipped to Sweden. Speakers nearby relay recordings of Farsi poetry, written by refugees in Sweden. On a video screen, a nonsensical Google translation of the poetry plays. The smooth flow of commodities across borders is contrasted by Ardalan with the barriers that nations erect to human migration.
Ali Ardalan, The frame, Still of a video installation, 2022
"Ali Ardalans träffsäkra installation innehåller en kopia av Migrationsverket entrédörr i Märsta. Dess instituitionella glasrutor möter besökaren i entrén till utställningen (på konsthallen) och fungerar således som ett slags filter. I Ardalans konst krockar den byråkratiska administrationen av flyktingar med de faktiska människoliven. Personerna blir siffror, fångade i en struktur som är okänslig och frykantig. Här ryms likaså poesi på farsi av asylsökande som har översatts till engelka på ett klumplig sätt av Google translate. Nyanserna förloras på vägen."
Sara Arvidsson- Göteborgs-Posten.
”Ett verk som fångar både konstens och människans skyddslöshet, är Ali Ardalans glasinstallation som tronar vid entrén i den stora salen. Det rör sig om en exakt kopia av migrationsverkets entrédörr i Märsta. I ett par högtalare hör man människoröster tala på för mig otydbara språk. På en tv-skärm ser man google-översatta texter från persiska dikter och annat – som för tankarna till tolkningens och översättningens implicita begränsningar. Migranternas gränstillvaro och de senaste decenniernas konstnärliga försök att göra det nakna, osynliga livet synligt, är här transformerat till ett brutalt, fortsatt osynliggörande av de osynliga. Ett cyniskt verk kan man tycka, för vad gör det om inte reproducerar det vi redan vet, nämligen att västerlandets nationer, liksom den västerländska konstens bastioner, endast öppnas för de som sitter på de rätta ID-handlingarna, respektive koderna? Men verket lyfter något när jag upptäcker att Ardalan har producerat dörrarna i Iran, som om han ville säga oss att dessa inne- och uteslutande dörrar finns överallt, i alla kulturer. Jag kan inte låta bli att sakna mötet med dessa människors ansikten, hur trött jag än är på de senaste årens talking heads- videos. Emmanuel Levinas hävdade att det är den andres ansikte som påminner mig om mitt ansvar gentemot den andre. I en narcissistisk selfie-tid där den andres ansikte förlorat sitt omedelbara etiska apell, kan endast konstverk som spelar på människors frånvaro, skapa begär för deras närvaro.”
Sinziana Ravini, Kunstkritikk
